zannainspirerar

Nu har min neurolog ringt mig och vi har pratat om mina krampande tår.

Det troliga är att det är spasticitet som orsakar dragningar i muskler/senor i mina tår.

Nu måste jag öka min medicin jag har mot kramperna.

Så kan det vara att det blir en neurologisk historia av ryggens nerver.

Jag har lyckats länge nu att vara sådär avslappad och lugn, tagit allting med ro.

Stor skillnad jämfört med ett år sedan.

Men sedan några dagar tillbaka så är kroppen stressad och jag ilsknar till väldigt lätt och gör allting fort...igen!! och jag vet inte varför.

Kan inte sätta fingret på vad som är fel men det liksom kryper i kroppen.

Börjar tro att det var incidentetn med den jäkla tanten på badet som körde i gång det hela i kombination med att jag helt enkelt har gjort för mycket saker.

Tom när det gäller tennisen så märkte Anna att jag var frustrerad när det inte gick som jag ville, har jag börjat sätta lite höga krav på mig själv igen för att jag mår bättre och har känt att jag klarar med och mer?

Kanske är det så men nu drar jag i nödbromsen och är glad att jag inte kommit igång med jobbet ännu.

Tror att jag har verktygen för att komma tillbaka i lugnet, men det tar ett litet tag såklart.

Sedan sådär 2 veckor så har min lill och ringtå på högerfoten fått någon slags kramp.

Det gör egentligen inte ont men tårna drar sig inåt/under de andra tårna och jag känner hur nerven är påverkad.

Tycker nog att jag har nog med problem med nerverna till fötter/ben.

Min neurolog skulle ringa mig idag och nej dygnet är inte slut så han kan fortfarande ringa :) Så är det med privatläkare. De har inga normala arbetstider.

Vi får se när jag får något rätsida på problemet, OM jag får det.

Japp i år också blev det lite lussebullar.

Tyvärr så tycker inte min kropp om det alls. Gör olika varianter pga allergi. 

Men nu tänker jag inte göra mera bakverk förrän nästa jul........om de inte tar slut för de blev väldigt goa:)

Japp idag var det dags igen och träna tennis.

Har ju en del bollkänsla och det går bra. Tekniken börjar komma lite bättre när det gäller att flytta stolen.

Idag så har Anna bollat ordentligt med mig så jag fått träna denna biten. Hon märkte med en gång att jag blir frustrerad när det inte fungerar som jag vill.

Men som hon också sa. -Zanna det har bara gått framåt hela tiden och någon gång måste det gå lite sämre. Fast det gjorde det inte egentligen utan det var mer att vi avancerade spelet till en nivå som jag får kämpa för att nå.

jaja jag är nöjd och jag kan inte förstå hur 1½ timma kan försvinna som om det vore 30 minuter eller ngt.

Kul är det iaf.

Efter en timmes tur i permobilen så är alla pannkakorna klara. En omgång till lillan och en omgång till mig och maken. Dock inga gjorda på "normalt" vis.

Får se hur länge jag orkar vänta innan jag äter, det doftar jättegott.

Är lite sugen på att baka lussekatter till lillan men benen är lite trötta och krampiga så det får nog vänta tror jag.

Jag har nog den bästa kontakt med min sjukgymnast som man kan ha tror jag.

Vi jobbar super tillsammans och jag känner att hon prioriterar mig och min träning.

Någon ny sak varje gång, skrattar när det blir tokigt och njuter när det går riktigt bra. Utmanar mina färdigheter hela tiden.

Hade jag inte henne så vore jag inte så bra som jag är trots allt jag råkat ut för.


Så tack för din hjälp M.

Först skulle jag inte få dörrar som öppnades med automatik, undrade såklart hur jag skulle bete mig då.

Den biten var inga problem för mannen på kommunen fattade utan större problem och om han läst vad arbetsterapeuten skrivit så hade det inte blivit fel heller.

När allting var monterat och klart så  visade det sig att dörrarna inte går igen helt. Det var snickare här och kikade och ändrade lite och satte dit flera lister för att det skulle bli tätt.

Det blev inte heller bra, i vintras så frös vattnet på golvet så jag höll på att göra en piruett och det hade inte varit så kul för kommunen att ha det på sitt samvete.

Tiden gick och jag var på dem många ggr. Till sist hette det att garaget var mitt och det var mitt ansvar. jaha sa jag. Då kunde jag fått kvittot på garaget från början så hade jag retunerat hela huset till företaget som sålt det.

Efter mycket möda så kom företaget hit och kikade på mitt garage och säger att dörrarna är helt riktigtiga för ventilationen ska gå genom dörrarna. Det köpte jag inte alls kan jag meddela för jag måste ha ett visst antal grader och jag tänker inte elda för kråkorna!!!

Mannen på kommunen försökte också få tag på företaget som sålt det men lyckades inte.

Helt plötsligt så ringer kommunen mig och meddelar att han har bokat en tid med en portfirma som ska titta på garaget för firman som sålt det får man inte tag på .

Nu ska jag få en helt ny anordning med en helt annan port den 20 december.

Det blir en dyrköpt historia för kommunen och de har även erkänt att de har brustit i informationen eftersom jag efter 1½år fick veta att garaget var mitt ansvar.

Men än en gång, man får inte ge sig när man anser att något är fel.

Jag kan vara påstridig och gnällig när det är ngt som jag vill eller inte vill.
jag är också väldigt bra på att tala om när jag är tacksam och väldigt nöjd med något.


Tror att man kommer längst med den attityden.....det verkar så.

Vissa personer vill ha massor med hjälpmedel medans andra absolut inte vill ha.

Vem har rätten att bestämma vad som passar vem?

Jag är sådan som har tagit emot hjälpmedel i ett skede av min sjukdom/skada. Längre fram i sjukdomen/skadan så upptäckte jag själv vad jag behövde och började tänka efter om jag verkligen skulle använda det hela.

Man måste hela tiden väga för och nackdelar med olika hjälpmedel.

Som min dusalskena. ja en sådan skena som man stoppar ner i skon och så fäster man en skena uppe på benet så man får med sig foten när man lyfter benet.
Gick omkring med detta ganska länge, lite som ett gipsat ben och väldigt smidigt när jag annars inte hade fått med mig foten.

Det som någon "glömde" tala om vad att vadmuskeln inte jobbar när har en sådan....resultatet? Japp efter sådär 6 månader så hade jag tappat all min muskelatur i vaden. Hur kul är det?!?

Efter den svängen så bestämde jag mig för att tänka efter för och nackdelar innan jag började använda något mera.

Det bubblar ur mig fortare än jag hinner skriva och stackars er som vill läsa. ni drunknar i mina inlägg om jag skulle skriva allt på en gång.

Ska försöka strukturera upp det hela lite grann med att backa bandet och lägga inläggen i rätt kategori om man vill läsa om en viss sak bara.

Kommentera gärn om det är rörigt ;)

Jag undrar hur kommunen tänker. På alvar alltså, det finns en person som ska se till att det fungerar handikappmässigt. Men om och när den personen är med på mötet det skulle jag vilja veta.

Förra året så fick vi en jättefin simarena. Jag åkte dit glad i hågen för mitt simpass som jag hade då. Jag blev så j_vla besviken.

Det fanns inga dörröppnare till varken omklädningsrummet, inte ut till bassängen. Skåpen var gjorda för stående, visst lite bredare för oss i rullstol men klädstången upp i himlen. Det fanns ingen duschpall så man kan duscha.

Badvakterna skämdes när jag kom. De gick med mig runt så jag kunde tala om alla hinder som fanns på ett helt nybyggt ställe. Jag är av sådan person att jag tänker alltid på de som har det sämre än jag, som inte har förmågan att ställa sig/ta något steg alls. Hur bär de sig åt.

hur som helst, det kom dörröppnare, duschpall och gladare badvakter :)

I fredags så hade vi invigning i vårt nya Kulturhus som är omyggt för hur mycket pengar som helst.
Jättefint verkligen.
Förra lördagen var jag där på teater och helt plötsligt så går brandlarmet och när vi ska ta oss ut så är dörrarna låsta. Hmm verkar jättekonstigt att jag som är rullstolsburen ska låsa upp en dörr och samtidigt lyckas trycka på dörröppnaren så jag kommer ut också.
idag fick jag veta att när brandlarmet går så låses dessa dörrar så man ska gå ut där uppe. jaha sa jag, om jag är på lilla scenen och det börjar brinna så ska jag ta mig UPP en trapp för att komma ut utan att använda hissen?!?
Har sökt den ansvariga för huset sedan i tisdags och lämnat ett antal meddelade men hon behagar sig inte ringa tillbaka trots att jag har talat om vad det gäller. Riktigt dålig stil tycker jag.

Idag när det var dags för teater igen , ja vi har abonemang på teatern. Hur som helst idag ställde jag mig där uppe med bilen så jag kunde rulla rakt in. Super inga trappor mer än för maken som fick gå ner med jackorna.
Super MEN när vi skulle åka hem så var dessa dörrar LÅSTA! Då ska man gå ut där NERE och jag har bilen utan för dörren där UPPE. Jösses säger jag bara, skulle jag rulla bilvägen runt hela huset för att komma åt bilen, nej du det går jag inte med på. När de låste upp dörrarna med nyckel så kunde man tvinga i sär dem så vi kom ut.

Men hur tänker vissa mäniskor?!?!? ingen logik någonstans alls.

För övrigt så har de satt 2 timmar på handikapp platserna , jättebra dagtid men teatern håller på liite längre än så. Tror jag ska påpeka det för det måste vara fler än jag som är rullstolsburen/handikappad som vill gå på teater och parkera bilen.

Gnällig , jag ?! Nej men jag tycker om att förändra så att vi som inte är "normala" i kroppen ska kunna göra samma saker som "friska kroppar" kan.

Jag har lyckats ta mig in på ett stort ställe och få arbetspröva.

Idag fick jag en person som jobbat på pre rehab reda på att när han försökte få in en person på just denna arbetsplats så var det stört omöjligt.

Då känner jag att är man lite påstridig, framåt och pratar för sig så bevisar det att det faktiskt går.

Jag fick också veta av min arbetsförmedlare reda på att man kommer in in på sjukhuset de är stört omöjligt men ändå lyckades jag:)

Så ge aldrig upp förrän man känner att det absolut inte går och att man har tömt ut alla sina kanaler.

* ring och prata med den ansvariga för just det företaget.

* fråga igen fråga om du kan skicka ditt cv

* Sök arbetsprövning på företag där man vet med sig att man har lite kunskaper (i mitt fall asministration) och  
   det är olika på olika ställen men grunden är den samma.

* Försök att få till ett möte så de ser ditt ansikte, mötet kan vara helt förutsättningslöst.

* Det bästa är såklart om man har med sig arbetsförmedlare för i mitt fall så handlar det om att komma ut i arbete
   igen och det kommer att ske med bidrag från arbetsförmedlingen antingen jag vill eller inte.
 
   Rullstolen ÄR ett hinder även om jag är helt ok i huvudet annars.

Lägg ingen energi på bemanningsföretag, där är vi mer eller mindre portade. Jag pratade med fleratlet av dem när jag var på gång ut förra vintern. Var på besök på ett ställe, hon satt och grät när jag berättade min historia men inte hjälpte det mig.

Han frågade såklart om jag var nöjd med min tennisstol som jag köpte av honom.

Japp den är super.

Han frågade även om han får lämna ut mitt tfn nummer till en annan tjej som vill testa stolen och som skulle kommit när jag fick min men som inte dök upp.

Självklart kan han lämna mitt nummer, kan jag hjälpa någon på vägen så gör jag det, men vill jag hålla på att låna ut min stol så är svaret NEJ.

En gång och testa så räcker det.

Idag har jag äntligen fått krama om mina syskonbarn. Kan inte förstå hur man kan sakna barnen så mycket. De har varit på semester i 3 hela månader. Kul för den såklart.

Lilleman som idag är 9 månader hade förändrat bra mycket, han är ingen baby längre utan en liten kille :) Alla 3 har sina egna speciella sidor och jag försöker ta vara på varje barn en stund var när jag är där...även om lilleman än så länge får lite mera gos. Eller rättade sagt jag får mera gos av honom än av de större :)

Tur vi har stora barn så vi kan få uppskatta småbarn igen annars hade det nog inte varit så mysigt om vi själva också hade småbarn.

Idag är en sådan dag när benen inte fungerar så bra.

Tränade hos sjukgymansten och det gick inget vidare bra. Jag har äntligen lärt mig att visst så här är det idag och det är ingen idé att bli stressad över det . En knallblå fot och ingen vidare funktion då är det ingen ide att göra massor. Däremot måste man träna lite även om det är en sämre dag, bättre att anpassa än att hoppa över. Men så har jag en supergymnast som gör det som är rätt på rätt dag med mig.

Nu är det sjukgymnasten som är förvånad över att jag kan ta det med ro men ändå glad att jag har kommit så långt.

Tränade rulleträning på sjukhuset med kompisarna och det gick väl sådär. Har iof sagt till mig själv på skarpen att det är en social promenad när jag är där och rullar.
Förut så körde jag mellan 7-10 km i högt tempo...men för vem gjorde jag det?! Inte för min kropps bästa iaf.

Jag har lärt mig så mycket om  mig själv.

Önskar man hade facit från början, men å andra sidan hade jag inte lyssnat på facit heller. jag är den typen som måste gå den långa jobbiga vägen för att förstå mitt eget bästa säger sjukgymnasten.

Hon har så rätt!

Vart lägger man nivån på kostnader för julklappar?

Mina egna barn är inte så svårt men under de senaste 5 år åren så har vi blivit berikade med 5 st syskonbarn.

Självklart ska de ha julklappar men till vilken pris?

Hur gör ni?!?

Men idag blev det bara för mycket.

Jag tränar på rehabbadet en gång i veckan. har i mitt program att jag ska starta med 10 minuters crawl som uppvärmning. Det finns en jeetstråle som jag simmar emot.

En "tant" står där och får massage i denna strålen och trots att sjukgymnasten tar fram skylten att det (ska) pågå simträning så hävdar hon att hon behöver massage i 5 minuter. Ingen fara men det är 5 minuter av MIN träningstid.

Denna damen har stått där förut och hon har även klagat på att jag simmar i bassängen men jag har valt att inte lyssna för hon säger inget till mig personligen. Tanten står där i hela 45 minuter mer eller mindre hela tiden så jag undrar om hon tror hon är på massage eller om hon är där för att  träna och förpesta luften för alla doftkänslig som hon stinker.

Men som sagt idag kunde jag inte vara tyst längre, sjukgymnasten försökte fråga mig om jag kunde värma upp på ngt annat sätt men varför ska jag förstöra ngt som fungerar för mig och min kropp. Nej du lilla tant en gång till och jag lovat att ställa till en scen.

Jag hade en tanke när jag döpte min blogg.

Jag har gått igenom mycket saker och min dröm är att få jobba med dessa saker som jag har lärt mig under åren som gått.

Jag vill så gärna kunna hjälpa andra mäniskor som inte orkar ta tag i vissa saker som ansökningar, omprövningar, överklagande sådana där jobbiga saker. Särskilt jobbiga när man redan är på botten och krälar.

Det finns massor man kan hjälpa till med.

Tänk att få en tjänst någonstans som tillhandahåller detta kostnadsfritt.

Det får inte kosta pengar för redan sjuka har inte pengar att betala saker och ting med som det ser ut i dag.

Ja jag ska försöka att med tiden skriva ner hur mitt liv sett ut och vad jag har gjort för att komma dit jag har kommit, utan hjälp!

Känner man att något har blivit bedömt på fel sätt, ifrågasätt och be om en förklaring.

Ska berätta mera om det lite senare.

Jag har en sjukgymnast som tycker om när man gör en övning som tar många muskelgrupper.

Vi tränar inte med maskiner utan det är jag en matta ,någon boll och så min gymnast.

Små rörelser som tar så många partier och som gör mig starkare och starkare.

Det som fick allting att vända var nog när jag fick min kramplösande medicin och när jag faktist bestämde mig för att jag skulle ge den här träningen en chans.

Men ska sanningen fram så hade jag 2 val. Skit i träning och fortsätt att vara totalt kass eller satsa på riktad träning och bli bättre.

jag valde det sista.

Ja jag vet att jag tränar mycket. Älskar att träna och särskilt nu när jag känner att kroppen blir starkare och starkare.


Jag tränar hos min sjukgymnast 2 ggr i veckan. Är på rehab badet 1 ggn i veckan.

Rulle tränar en gång och så vill jag få in tennis minst en gång i veckan.

Japp och detta fungerar bra än så länge. Jag önskar att jag fick crawla lite också men det tar lite emot eftersom sviterna efter krocken fortfarande sitter kvar, jag känner mig inte bekväm i vattnet.

Precis så är det.

Helt plötsligt så började allting gå på rätt håll. helt plötsligt så klarar kroppen massa saker. Helt plötsligt så orkar jag massa saker utan att bli dödstrött.

ja precis vändpunkten har äntligen besökt mig.

Från min operation i ryggen genom olyckan och genom operationen i nacken så har jag gått igenom ett bilköp med tillhörande anpassning i form av robot, handgas, vänstergas och en ordentlig stol som passar mig.

Bilen började brinna , den krockade och var på verkstaden i 5 veckor innan jag fick tillbaka den.

Men vad gör det.......jag klarade mig genom branden och jag överlevde utan bilen mitt i vintern precis som jag fick klara mig utan att köra efter operationen.

Genom tårar hos sjukgymnasten och massa massa bakslag i form av en kaos kropp och jag vill för mycket.

Trots detta så var jag med i ett projekt för att komma ut och jobba igen,,,,,dock kom min nackoperation i vägen så det av bröts.

När jag äntligen fick medicin mot mina kramper så kom .......

Fortsättning följer......

Jag var med min arbetsterapeut och kikade på arbetsstolar till köket. Av en händelse så frågade jag om en smalare mauell rullstol. Kvinnan som vi träffade var väldigt hjälpsam.

Kvickt försvann hon ut och var tillbaka lika snabbt igen med en smalare stol!!

Nu fick jag chansen att prova en storlek mindre än den jag hade och den passade perfekt :)

Så det blev beställt en ny rullstol en sådan som jag hade men den var mera lätt tippad.

Ibland ska man allt ha tur:)

4 veckor tog det och så var den fina stolen min :)

fortsättning följer.......

Hela sommaren kommer att bara försvinna insåg jag iom operationen. 5-6 veckor utan att få köra bil. 8-10 veckor utan att lyfta eller göra så stora saker.

Med facit i hand så har allting gått mycket bättre än väntat förutom en sak. jag kunde inte svälja något förutom vatten och detta satt i flera veckor. Efter 3-4 månader kunde jag nog säga att jag kan svälja utan problem.

Inget man brukar få så illa men jag var väl tvungen att få något negativt när allt annat gått bättre än förväntat:)

Så besök hos dietist med div hjälp av mat jag kunde äta och lite näringsdrycker så jag inte skulle tyna bort.

Efter 10 veckor hade jag ett återbesök hos läkaren som gjorde operationen. Det var med glädle från mig som jag kunde tala om att smärtan varit borta sedan dagen jag genomgick operationen. man brukar inte känna av detta förrän efter ett par veckor. Men så är jag udda också :)

fortsättning följer....

Jag mådde så bra enligt läkaren. (han visste inte att jag inte hade ätit alls för svälja kunde jag inte alls)

På morgonen när jag fick komma ut sängen så ställde jag mig på benen och jösses jag var så rak, så stadig. Helt otroligt.

Sjukgymnasten kom och hälsade på mig och axeln kunde jag röra!!!! Helt otroligt och jag hade inte ont heller.

Nu fick jag valet, åk till ditt hemsjukhus eller du får åka hem om du vill.

Valet var inte svårt, jag åkte hem.

Låter lite konstigt att man har genomgått en stor steloperation i nacken och kan åka hem dagen efter.

fortsättning följer.....

jag rullas ner till operation 08.50

Hinner säga hej till en operationssköterska och till narkosläkaren/sköterksa och sedan sover jag.

Vaknar nästa gång ungefär vid 3 på eftermiddagen.

Jag hade talat om för läkaren om min oro och min störta oro var att armarna inte skulle fungera. Mycket denna tanke eftersom benen inte fungerade efter min rygg operation.

Läkaren kom till mig framåt kvällen och frågar om jag kan röra på armarna, yrvaket så viftar jag med bägga armarna och fingrarna och läkaren bra ler åt mig.

Detta är det enda jag kommer ihåg från hela den 18 maj.

jag låg kvar på uppvaket till morgonen den 19 maj och det kändes riktigt bra att vara så övervakad.

fortsättning följer.....

Idag är en stor och skräckfylld dag.

jag skrivs in på neurokirurgen på Sahlgrenska. Blodtrycken är åt pipsvängen totalt. jag som har ganska långt tryck i vanliga fall.

Dagen går med prover, narkosläkre, sköterkor osv......

Träffar så till sist läkaren som ska göra min operation.
Fick ett bra och lugn intryck av honom. Försökte försäkra mig om operationen sökert blir av eftersom det är en akutvårdsavdelning så kan den lika gärna ställas in.

Nej du är först i morgon och klockan är över 18 så det borde inte blir något problem.

han går så igenom kroppen och konstaterar att jag är kaputt i benen...han lovar ingenting när det gäller benen men hoppas såklart att nacken och armen ska bli bra.

Pust kände jag.

Remissen kom till rätt läkare.

Denne läkaren var en smart man, när han fick se att det var diskbråck så tog han upp mina MR bilder på en röntgenrond.

1 månad efter mitt besök hos smärtläkaren var jag på besök på neurokirurgen. Läkarna hade bestämt sig för att erbjuda mig en operation i nacken för de trodde det skulle hjälpa mig.

Oj vad snopen jag blev. Min ryggoperation ligger bara drygt ett år bakåt i tiden och den gick mindre bra. Hur skulle jag tänkta nu?!

Men jag bestämde mig medans jag satt där. Läkarna skulle inte ge sig på det om de inte trodde på det och då fick jag lita på dem kände jag.

Så en prio 2 blev det, det innebär en väntan på 6 veckor bara.

Fortsättning följer.....

Jag åkte iväg på rehab till treklöverhemmet under 3 veckor i feb/mars 2010.

Något jag i efterhand inte skulle gjort egentligen. Smärtan tog all min tid och energi och vi fann egentligen inte något alls som fungerade särskilt bra alls.

Vid utskrivningen så säger läkaren.....jag trodde inte du skulle härda ut tiden.

Hon förstod hur ont jag hade men inte jag själv.

Ja som överskriften säger så blev jag bara sämre och sämre och sämre, jag kunde gå allt sämre också.

Ortopeden förnekade bestämt att problemet skulle komma från nacken och min axel var det inget fel på. Ont hade jag och då tyckte han att smärtläkaren var ett bra alternativ.

jaja tänkte jag vad ska jag  göra där?!

Funderade skarpt på att avboka tiden men något sa mig att jag skulle gå dit iaf.

Och det ångrar jag inte en sekund.

Läkaren försökte inte pracka på mig en massa piller, han lyssnade på vad jag hade och säga och frågade relevanta saker.

han konstaterade att det var nerven från nacken som orsakade smärtan i armen och tummen . (nacken som inte orsakade smärtan enligt ortopeden som förövrigt var axelspecialist)

Det fanns inte så många alternativ utan läkaren tyckte att jag kunde vara en kandidat för en smärtstimulator. Remiss skickades till Sahlgrenska.


Fortsättning förljer....

Axeln gjorde bara ondare och ondare så jag fick sluta simma helt för det gick bara inte mera. Detta var sommaren 2010.

Jag träffade läkare och de röntgade och ingen fann något, jag fick kortison på kortison men inget hjälpte. Det enda som hände var att det fortsatte ner i armbågen och ner i vänster tumme.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så ont hade jag.

fortsättning följer.....

Mitt jobb med träning fortsatte hos min underbara sjukgymnast som jag hade innan operationen.

Jag började även träna basket med en del av dem som rullar i kulvertarna på sjukhuset.

Lite kul när man helt plötsligt inser att man har en väldigt bra bollkänsla.

Det blev mycket basket och många vurpor med rullen och lika många bollar i huvudet.

Axeln började göra ont och nacken likaså men det var så roligt....

fortsättning följer.....

Jag hade en i mitt tycke bra rullstol.

Men iom att jag skadade nacken så kunde jag omöjligen lyfta den stolen in i bilen.

Det blev en del tjat från min sida för att få en lättare stol för Panthera var inte längre en leverantör till mitt landsting. Vi hade fått upphandlat något annat företag och deras lättaste stol vägde mer än den jag redan hade.


Skam den som ger sig. En bra arbetsterapeut som är engagerad och förstår vad jag vill så fixade det till sig.

I Augusti 2010 fick jag min nya fin lätta rullstol:)

Fortsättning följer.

För länge sedan började jag simma, Jag älskar att ligga i bassängen och crawla.

Den 7 mars exakt en vecka efter jag blev utskriven från rehab hände det som inte får hända.

Jag låg ensam i en bana, en killa hoppar i utan att säga något. Vi kommer crawlande från var sitt håll och smällen var ett faktum.

Jag ådrog mig 2 ordentliga diskbråck i nacken som låg och tryckte på ryggmärgen och på nerverna ut i armarna.

Dock gör man inget åt det om det inte är ännu värre.


Fortsättning följer....

Efter min operation fick jag komma till rehab. Jag fick ligga inlagd på rehabavdelning för jag var för dålig för att kunna ta mig fram och tillbaka till sjukhuset varje dag.

Där träffade jag en sjukgymnast som var helt super. Ganska nyutbildad men en med massor av ideér. Jag gillar när man skrattar och skojar mitt i alvaret. Jag är en väldigt målmedveten person.

Hade en arbetsteraptut som inte fattade något alls, likaså min läkaren. Jag var gångare i deras ögon och inte rullstolsburen. Kuratorn kunde rycka in och tala om hur fallet var för hon kände mig sedan innan.

3 veckor låg jag kvar på rehab och sedan var jag på rehab dagvård under 4 veckor till.

Jag var såååå långt ifrån mitt gamla jag när jag kom hem igen men jag var på rätt väg.

Under tiden på rehab så kom jag i kontakt med ett gäng som rulletränar i kulvertarna på vårt sjukhus en gång i veckan. Det var något jag fortsatte med när jag kom hem igen.

Fortsättning förljer.

Om man snabbt ska dra det som hänt och allt man måste kunna hantera när det sker en drastisk förändring i kroppen.

Att genomgå en operation är aldrig något som någon ser fram emot varken patient eller läkare.

Min gick tyvärr både bra och dåligt, diskbråcket åtgärdades så jag blev rak och kunde stå upp och nackdelen är att jag fick en nerv förstörd så jag inte kan använda mitt ben.

Trodde någonstans att det var en tillfällighet att jag var bortdomnad från midjan och ner i höger insida av låret och fortsatt ner och runt hela knäet.

Tillbringade 8 veckor på rehab och hade verkligen noll koll på var benen var någonstnas, testade att gå med kryckor och rullator men det resulterade bara i att jag hängde på dessa hjälpmedel och träning var inte att tänka på.

Det var först när jag sa ifrån på skarpen som läkare och arbetsterapeut fattade hur jag faktiskt fungerade. Man får inte säga Ja och Amen för då gör man inte saker och ting som man själv känner utan gör det för andras skull och det är totalt FEL.

Det gick ett par månader och jag fick klart för mig att så här är mitt nya liv. Ett liv som rullstolsburen och kunna gå ett par meter utan skor.

Här fick jag ett val: Antingen kunde jag gräva ner mig totalt och bara tycka att livet var skit. Eller så kunde jag fundera på vad jag skulle göra av mitt liv.

Framåt och positiv som jag är så tänkte jag aldrig på det sättet. När jag fick rullstolen så tittade jag på den och funderade på vad jag kunde göra för ngt kul med den...........

Fortsättning följer.

Jag är en tjej som efter en operation i ryggen hamnande i rullstol.
Livet tog inte slut utan den tog bara en annan väg.

En väg som har gett mig nya vänner och så mycket förståelse för saker och ting som man som gående tar för givet.

Min väg har varit lång och kantig med väldigt många bakslag.
Jag kommer alltid vara beroende av min rullstol som jag är idag. Jag ser den absolut inte som ett hinder utan som ett enormt hjälpmedel som gör att jag kan få vara glad och orka göra andra saker.

Jag kommer försöka berätta mer om det i senare inlägg.