Från början.
Om man snabbt ska dra det som hänt och allt man måste kunna hantera när det sker en drastisk förändring i kroppen.
Att genomgå en operation är aldrig något som någon ser fram emot varken patient eller läkare.
Min gick tyvärr både bra och dåligt, diskbråcket åtgärdades så jag blev rak och kunde stå upp och nackdelen är att jag fick en nerv förstörd så jag inte kan använda mitt ben.
Trodde någonstans att det var en tillfällighet att jag var bortdomnad från midjan och ner i höger insida av låret och fortsatt ner och runt hela knäet.
Tillbringade 8 veckor på rehab och hade verkligen noll koll på var benen var någonstnas, testade att gå med kryckor och rullator men det resulterade bara i att jag hängde på dessa hjälpmedel och träning var inte att tänka på.
Det var först när jag sa ifrån på skarpen som läkare och arbetsterapeut fattade hur jag faktiskt fungerade. Man får inte säga Ja och Amen för då gör man inte saker och ting som man själv känner utan gör det för andras skull och det är totalt FEL.
Det gick ett par månader och jag fick klart för mig att så här är mitt nya liv. Ett liv som rullstolsburen och kunna gå ett par meter utan skor.
Här fick jag ett val: Antingen kunde jag gräva ner mig totalt och bara tycka att livet var skit. Eller så kunde jag fundera på vad jag skulle göra av mitt liv.
Framåt och positiv som jag är så tänkte jag aldrig på det sättet. När jag fick rullstolen så tittade jag på den och funderade på vad jag kunde göra för ngt kul med den...........
Fortsättning följer.
Att genomgå en operation är aldrig något som någon ser fram emot varken patient eller läkare.
Min gick tyvärr både bra och dåligt, diskbråcket åtgärdades så jag blev rak och kunde stå upp och nackdelen är att jag fick en nerv förstörd så jag inte kan använda mitt ben.
Trodde någonstans att det var en tillfällighet att jag var bortdomnad från midjan och ner i höger insida av låret och fortsatt ner och runt hela knäet.
Tillbringade 8 veckor på rehab och hade verkligen noll koll på var benen var någonstnas, testade att gå med kryckor och rullator men det resulterade bara i att jag hängde på dessa hjälpmedel och träning var inte att tänka på.
Det var först när jag sa ifrån på skarpen som läkare och arbetsterapeut fattade hur jag faktiskt fungerade. Man får inte säga Ja och Amen för då gör man inte saker och ting som man själv känner utan gör det för andras skull och det är totalt FEL.
Det gick ett par månader och jag fick klart för mig att så här är mitt nya liv. Ett liv som rullstolsburen och kunna gå ett par meter utan skor.
Här fick jag ett val: Antingen kunde jag gräva ner mig totalt och bara tycka att livet var skit. Eller så kunde jag fundera på vad jag skulle göra av mitt liv.
Framåt och positiv som jag är så tänkte jag aldrig på det sättet. När jag fick rullstolen så tittade jag på den och funderade på vad jag kunde göra för ngt kul med den...........
Fortsättning följer.
