zannainspirerar

Nu har jag läst min överklagan ett par dagar och känner mig fortfarande nöjd så idag skrev jag ut den och skickade iväg den.

Nu kan jag bara------vänta.

Vet att det tar i runda slängar 8 månader så jag lägger det åt sidan för jag kan inte göra mera.

Skönt är det ändå när man väl har fått iväg något.

Jag läser och läser beslutet från LÖF och blir mer och mer fundersam på vad det är för mäniskor som jobbar där.

Det finns flera ordentliga fel i beslutet alltså fel som handläggaren har skrivit fel fast det är rätt i journalen.

Tex så har jag fått konservativ behandling med sjukgymnastik, kortison och modiodal när man sett ett diskbråck i ryggen.
Grejen är att jag hade inte längre ont när man väl gjorde en röntgen för det hade gått närmare 1½ månad och jag har aldrig ätit kortison för diskbråck och modiodal är en medicin som man äter för man är jättetrött.

Jag får nog lusläsa vad hon har hittat på mer för konstigheter innan jag blir klar med det hela, nu ska jag allt trycka på allt som är fel.

fortsättning följer.

Men inser att mina journaler innehåller flera fel, hur kan läkare få skriva så felaktiga saker så kommer patienten i kläm i slutändan.

Jaja det är bara att försöka skriva så bra som möjligt.

Mitt i all min röra så kom det en neurologisk sjukdom och tog över mitt liv ett tag.

När jag blev lam i foten så började det en väldigt lång process av läkarbesök, undersökningar, inläggningar osv osv...

Jag var på mitt närsjukhus ett tag men när de sa att det inte fanns något fel så flyttade jag vidare till ett universitets sjukhus ett par mil bort.

Träffade en professor som pysslar mest med MS.

Ja det var den mest troliga diagnosen med mina problem men man fann inget i proverna som bekräftade den diagnosen.

Vet inte hur många magnetkameraundersökningar jag har gjort, hur många ggr de har tagit ryggmärgsprov.

Jag har varit hos en neuropsykolog som kollade arbetsminne och andra minnen koncentration osv.....

Idag när det har gått snart 6 år sedan detta började så vet jag att jag har en neurologisk sjukdom som ingen vet namnet på beter sig som MS men är inte en ren sådan iaf.(och jag bryr mig inte heller)

Eftersom jag är berikad med 2 neurologer en på universitetssjukhuset som jag fick träffa inför min nackoperation och som jag gärna fick ha kvar om det är ngt och en privat som jag blev remiterad till när min första gick i pension.

Nu behandlar vi symptomen som dyker upp och det passar mig rätt bra.

Mitt liv går upp och ner och vad som är fel alla gånger vet jag inte mer än mitt ben som är avsomnat efter operationen det går inte att ta miste på, och att det somnar av mera om jag rör mig så ryggen får mera "stryk" än vanligt då vet jag också...men resten ja det kvittar mig helt och hållet.

Jag brukar inte ge mig men denna gången tänker jag göra det och det känns helt ok.

Vad jag pratar om är min försäkring när det gäller olyckan där jag skadade nacken.

Jag har gjort vad jag har kunnat för att bevisa saker och ting, läkaren/försäkringsbolaget har gjort sin bedömning enligt underlagen som finns.

Klart jag tycker det är fel eftersom jag vet att problemen orsakades av olyckan men jag har andra saker som jag vill lägga min energi på.

Bl.a min rehab både när det gäller träning och jobb.

Ibland måste man inse att det inte är bra att lägga energi på saker som ändå inte går(kommer att förändra/s utan bara resultera i att man blir sämre på andra sätt.

Så bye bye nu hamnar det bland handlingarna.

Idag för 2 år sedan så träffade jag ryggspecialisten.

Han som konstaterade hur sjuk jag var och han som lade in mig på studs för en akutoperation.

Kommer så väl ihåg när jag och maken satt som 2 fågelholkar när vi fick fick beskedet, bara detta att det kom in en sköterska som skulle ta prover och ringa avdelningen osv.....

Något som var helt nytt för mig, hade aldrig opererats med narkos förut.

Jag tänker inte så mycket på det hela men när det kommer till just den dagen saker och ting hände så kommer en liten tanke om det.

Från min operation i ryggen genom olyckan och genom operationen i nacken så har jag gått igenom ett bilköp med tillhörande anpassning i form av robot, handgas, vänstergas och en ordentlig stol som passar mig.

Bilen började brinna , den krockade och var på verkstaden i 5 veckor innan jag fick tillbaka den.

Men vad gör det.......jag klarade mig genom branden och jag överlevde utan bilen mitt i vintern precis som jag fick klara mig utan att köra efter operationen.

Genom tårar hos sjukgymnasten och massa massa bakslag i form av en kaos kropp och jag vill för mycket.

Trots detta så var jag med i ett projekt för att komma ut och jobba igen,,,,,dock kom min nackoperation i vägen så det av bröts.

När jag äntligen fick medicin mot mina kramper så kom .......

Fortsättning följer......

Hela sommaren kommer att bara försvinna insåg jag iom operationen. 5-6 veckor utan att få köra bil. 8-10 veckor utan att lyfta eller göra så stora saker.

Med facit i hand så har allting gått mycket bättre än väntat förutom en sak. jag kunde inte svälja något förutom vatten och detta satt i flera veckor. Efter 3-4 månader kunde jag nog säga att jag kan svälja utan problem.

Inget man brukar få så illa men jag var väl tvungen att få något negativt när allt annat gått bättre än förväntat:)

Så besök hos dietist med div hjälp av mat jag kunde äta och lite näringsdrycker så jag inte skulle tyna bort.

Efter 10 veckor hade jag ett återbesök hos läkaren som gjorde operationen. Det var med glädle från mig som jag kunde tala om att smärtan varit borta sedan dagen jag genomgick operationen. man brukar inte känna av detta förrän efter ett par veckor. Men så är jag udda också :)

fortsättning följer....