Rehabträning
I ett inlägg i början skrev jag om min nackoperation.
Måste säga att det var nog den som gjorde mig gott i själen och psyket. Låter knäppt men jag blev tvingad att varva ner, hade massor av tid att tänka vad jag ville göra av mitt liv.
Under dryga 3 månader tvingades jag att ta tag i mitt liv och hur jag ville ha det i fortsättningen för mitt gamla liv ville jag lämna bakom mig. Den träningsnarkomanen finns inte mer, stressen som det gav mig höll på att knäcka mig helt.
Det är så att det kommer en tår i ögat när jag skriver det nu för det är jobbigt att faktist förstå hur illa det var.
Hur stressad jag var i kropp och själ.
Hur som helst så började jag träna "igen" hos sjukgymnasten men med en helt annan inställning. Nu skulle jag bli så bra det gick och jag skulle inte äventyra min kropp mera. Jag hade fått en chans iom operationen och den skulle jag ta och inte sumpa.
Här bestämde jag mig för att sjukgymnastik är bra och jag lärde mig sakta men säkert att göra saker sakta och kontrollerat.
Träningen gick sådär, jag hade massor med kramper i benen hela jag bara skakade.
Men vi slutade inte träna, vi bestämde att vi bryr oss inte om benet som inte vill utan jobbar på ändå. Det gick upp och ner men tiden i ner läget blev kortare och kortare.
När jag fick muskelmedicin så började vi se än otrolig förändring, helt plösligt så svarar kroppen på träning och jag kunde äntligen börja lita lite mera på vad jag kunde och inte.
Med träning hos sjukgymnasten 2 timmar/veckan och rehabbadet en gång så fick jag en jättebra balans i träningen.
ÄNTLIGEN kunde jag se framåt och inte ha ont någonstans. Tyvärr så kom min axel tillbaka men den tejpar vi mellan varven och det är superbra smärtstillande...inga piller eller kortisonsprutor mera! Så långt det är möjligt iaf.
Jag började sakta träna tennis och idag några månader senare så går det super och jag har kommit jättelångt, funderar på om jag ska ta det till nästa nivå och faktist se hur långt jag kan gå MEN här kommer mitt nya jag in. ORKAR kroppen detta?!?! Jag vill inte bli sämre igen. Denna tanke är helt ny i mitt liv sedan dryga året tillbaka och jag är så glad att jag tänker så. Nu jobbar jag, tränar en hel del och allting verkar fungera.......vågar jag?!
Vägen hit har varit dryga 10 år men jag trivs med mitt nya jag, ingen stress och jag tränar och bryr mig om mig själv hur jag ser ut och hur jag mår och allt är som det ska.
Det är inte kul att hamna där jag har varit och man måste vara otroligt stark för att lyckas ta sig ur det hela, det är som ett missbruk som man måste bryta.
Jag har gjort det och jag hoppas flera med mig lyckas få en bra tillvaro på sig liv antingen det gäller att träna mindre eller tvärtom att man behöver bryta något för att komma igång och att träna. Allting innebär i slutändan att man ska göra något som man själv mår bra av .
Ta hand om er där ute.
Kram.
Måste säga att det var nog den som gjorde mig gott i själen och psyket. Låter knäppt men jag blev tvingad att varva ner, hade massor av tid att tänka vad jag ville göra av mitt liv.
Under dryga 3 månader tvingades jag att ta tag i mitt liv och hur jag ville ha det i fortsättningen för mitt gamla liv ville jag lämna bakom mig. Den träningsnarkomanen finns inte mer, stressen som det gav mig höll på att knäcka mig helt.
Det är så att det kommer en tår i ögat när jag skriver det nu för det är jobbigt att faktist förstå hur illa det var.
Hur stressad jag var i kropp och själ.
Hur som helst så började jag träna "igen" hos sjukgymnasten men med en helt annan inställning. Nu skulle jag bli så bra det gick och jag skulle inte äventyra min kropp mera. Jag hade fått en chans iom operationen och den skulle jag ta och inte sumpa.
Här bestämde jag mig för att sjukgymnastik är bra och jag lärde mig sakta men säkert att göra saker sakta och kontrollerat.
Träningen gick sådär, jag hade massor med kramper i benen hela jag bara skakade.
Men vi slutade inte träna, vi bestämde att vi bryr oss inte om benet som inte vill utan jobbar på ändå. Det gick upp och ner men tiden i ner läget blev kortare och kortare.
När jag fick muskelmedicin så började vi se än otrolig förändring, helt plösligt så svarar kroppen på träning och jag kunde äntligen börja lita lite mera på vad jag kunde och inte.
Med träning hos sjukgymnasten 2 timmar/veckan och rehabbadet en gång så fick jag en jättebra balans i träningen.
ÄNTLIGEN kunde jag se framåt och inte ha ont någonstans. Tyvärr så kom min axel tillbaka men den tejpar vi mellan varven och det är superbra smärtstillande...inga piller eller kortisonsprutor mera! Så långt det är möjligt iaf.
Jag började sakta träna tennis och idag några månader senare så går det super och jag har kommit jättelångt, funderar på om jag ska ta det till nästa nivå och faktist se hur långt jag kan gå MEN här kommer mitt nya jag in. ORKAR kroppen detta?!?! Jag vill inte bli sämre igen. Denna tanke är helt ny i mitt liv sedan dryga året tillbaka och jag är så glad att jag tänker så. Nu jobbar jag, tränar en hel del och allting verkar fungera.......vågar jag?!
Vägen hit har varit dryga 10 år men jag trivs med mitt nya jag, ingen stress och jag tränar och bryr mig om mig själv hur jag ser ut och hur jag mår och allt är som det ska.
Det är inte kul att hamna där jag har varit och man måste vara otroligt stark för att lyckas ta sig ur det hela, det är som ett missbruk som man måste bryta.
Jag har gjort det och jag hoppas flera med mig lyckas få en bra tillvaro på sig liv antingen det gäller att träna mindre eller tvärtom att man behöver bryta något för att komma igång och att träna. Allting innebär i slutändan att man ska göra något som man själv mår bra av .
Ta hand om er där ute.
Kram.
