zannainspirerar

I flera år så har våra liv kantats av sjukdom och bakslag.

Detta innebär att vi har gått från att vara man och hustru till att hjälpa varandra att hålla näsan över vattenytan.

Nu har det gått ett år sedan min senaste operation och livet går på rätt håll och alla mår så bra det går.

Nu är det dags att ta steget från assistent till att vara man och hustru igen.

Vi har lyckats ganska bra, men det är nästan lite hemskt att man vänjer sig vid olika sätt att leva när det händer saker och ting.

Antingen blir man starka tillsammans eller så går man åt var sitt håll, hos oss så har det stärkt oss och det är jag glad över.

Hur bär man sig åt för att hitta tillbaka till det "normala" livet som man tror att alla andra lever. Att alla andra har det jättebra för att de inte lider av en massa saker som vi har gjort och delvis gör.

Det är en lång resa att ta sig tillbaka när man väl har bestämt sig för att göra ngt åt sin situation men ibland kan man också behöva lite hjälp på traven, inte känna att det är pinsamt att ta till lite hjälp utifrån.


Vad vill jag säga med mitt inlägg?
Vet egentligen inte men ge inte upp det finns hjälp att få om man är beredd att jobba lite...åt samma håll såklart :)