zannainspirerar

Jag har varit bra från min astma i flera år, brukar säga sedan jag blev vegetarian för snart  4 år sedan.

 

Ända tills i jan när jag kom hem från Egypten. Det hände ngt i den vevan, infektion, allergi har inte en aning men dålig blev jag och det tog lång tid innan jag blev bra igen.

 

Jag gjorde trots allt en spiometri i april i år och blåste som förr om åren långt över normalt och då sitter jag ändå i rullstol sedan 3½ år nästan.

 

Nu på studenten så kom allting som en bom igen, eller var det inte en bomb om jag tänker efter? Jag började hosta lite grann under helgen som var innan. Ska man tänkta ASTMA!!! så fort man hostar minsta lilla? Njae inte jag i nuläget.

 

På onsdagen när det var dags för student då insåg jag det fasansfulla att jag faktiskt inte kan andas ordentligt och fick lite råd från Närhälsan som det så fint heter numera.

 

Klarade studenten med inhalationer mellan varven och ganska jobbiga ben (kände mig onykter stundtals)

När det var dags för gästerna att gå då var jag ordentligt tät och hostade på bra.

Inhalerade lite till och klarade kvällen. Natten var så hemsk så då var det nära 112 i tanken men jag fick paniken under kontroll och det gick vägen.

 

Ringde 1177 på morgonen 6,30 en söndag!! det hon frågade var, vad kan jourcentralen göra om du redan har inhalerat ventolin och atrovent i min maskin. Du låter hes. Ja det ska väl inte jag kunna veta?!?!?

 

Fick iaf en tid och läkaren hörde hur jag hostade och bad mig pef-mäta som var väldigt risigt. Fick en kortisonkur och så kollade han en crp så det inte var infektion. Jag var nöjd med besöket.

 

Numera så reagerar jag på allting jag äter i form av stenfrukter osv som jag har kunnat äta i flera år och som faktisk är min basföda ;(

 

Idag var jag tillbaka på Närhälsan och läkaren konstaterade att jag behöver en lika lång kur till med nedtrappning men konstaterade också att jag har nog väldigt bra lungor i vanliga fall och gissa om jag är taggad att verkligen låta mina lungor jobba när jag mår bra.

 

Jag är bättre men det fattas fortfarande en bra bit till en normal lungfunktion fast nu kan jag iaf vara uppe utan att kvävas och jag kan hosta upp slem utan att behöva kräkas, så visst går det framåt.

 

Nu vill det till att försöka ta reda på vad det är som triggar astman med en enorm hastighet när den väl kommer.

 

kram där ute

Det har varit minst hektiskt den sista tiden.
Lillan har gått balen och alla 20 miljoner saker som ska fixas till den.
Hon har tagit studenten med allt vad det innebär med inbjudningar, mat och framförallt var ska vi få plats! Studen present etc etc.
Allting har gått jättebra men jag blev såklart väldigt astmatisk på självaste studenten. Inte så lyckat men jag klarade mig den dagen.....

Sista 2 veckorna så har jag haft ögonlock som krampat i tid och otid. Fruktansvärt jobbigt.

Igår började jag helt plötsligt at få väldigt ont i ena handleden och tyckte det blev väldigt kallt....gick på teater och mådde lite sådär. Kände att det var tur att det inte satt någon förrän flera rader längre ner.
Mådde halvrisigt när jag kom hem också och hoppades att jag skulle vakna antingen pigg idag eller att allting hade brutit ut.

Men icke då, idag är jag nog "lite" mera ont i kroppen och halsen, jag har en hinna i ögonen och magen mår inte helt ok men jättesjuk...nej det är jag absolut inte.

Tar det lugnt idag så får vi se vart jag landar i slutet på dagen.

Idag var det en sådär dag hos sjukgymansten. Jag "erkände" att jag känner av svaghet i vänster ben och vänster arm också.
Vet att hon blir bekymrad för mig och i vissa fall så väljer jag att regestrera och sedan ignorera.

Det knakade lite i bröstryggen och jag var mera svullen på vänster sida av ryggraden är höger och snabbt som attan så bestämde jag att det var orsaken till min svaga arm.

Benen ja det är som de är.......

Det som är så intressant är att när jag mår sämre så tränar vi bra :) Jag har fått jättebra knä kontroll i vissa övningar (liggandes) utan att ha en jävla aning om vart jag har mitt ben om jag inte ser det....hjärnan är så fenomenal.

I morse frågade maken och lillan vad som hade hänt.

 

Jag vaknade på ett strålande humör, hade dansat runt om det varit möjligt.

 

Jag vet vad det var men det vet inte någon annan, kortisonet jag fick i går på vårdcentralen.

 

Jag mår bättre idag kan jag meddela.

 

Har under ca 2 veckor gått omkring med ett tryck i bröstet, dödstrött och helt slut efter minsta ansträning som att torka av ett kökslucka.

Borde man gå till dokton då? Jag ringde iaf förra måndagen och min läkare ringde upp mig, hon hörde att jag var väldigt tät i lungor/luftrör. Japp order fick jag på att ta mina astmamediciner och så skrev hon ut lite nya.

 

Min astma har varit bra i flera år så jag har glömt hur det är.

 

Hur som haver så blev jag väldigt lite bättre så i måndags ringde jag igen och fick en tid i går.

Läkaren lyssnade lite och ordinerade en omgång inhalationer och en hög med betapred (kortison)

 

Det gick inte många minuter innan jag kände att jag kunde andas med hela lungan och så började det rossla, jag blev hes och fick hosta. Låter kanske sämre men i detta läget så visar det att jag behövde medicin och att det blev bättre.

 

Fick lära mig ngt om min medicin jag hade hemma att den inte var så bra mot astma utan bättre mot kol, snabbt så konstaterade jag att jag har inte kol eftersom jag inte fick så bra effekt :)

Jag fick annan blandning utskriven samma som på vårdcentralen så inhalerar jag detta ett tag så får vi se vart det tar vägen. Fullt med kortison inhalationer också så ska jag snart vara bättre igen hoppas jag.

 

Något jag måste skärpa mig med är att LYSSNA och agera när kroppen säger ngt inte bara konstatera och gå vidare det är inte bra!!

 

Skärpning Zanna

Nu är det dags att plocka fram det positiva och stoppa undan det negativa.

Det har blivit lite mycket men befogat gnäll sista tiden.

 

men nu..........bort!!!

Det är flera saker som fått en upplösning de sista dagarna.

 

Jag är ingen tjurig person om det inte är befogat. Jag är inte det minsta konflikträdd men jag äe väldigt noga med att alla konflikter ska redas ut så man kan gå vidare.

 

Hur som helst så har jobbet rett ut sig.

Det är äntligen ngn neurolog som tagit över mottagningen jag går på.

 

Under 18 års tid så har jag varit i många ögon en gnällig mamma.

Jag har sedan lillan var 2½ månad kämpat för hennes rätt till sjukvård/mediciner/hjälpmedel.

Det känns som jag har gnällt och gnällt kors och tvärs hela tiden, skola, fritids, dagis och sjukvården.

Man väljer inte att gnälla utan ibland får man det på sin lott att tvingas vara stark och göra det som är bäst för barnen. Man måste också orka göra det.....alla orkar inte.

Lillan skickade sin bok till sin barnreumatolg och fick feeback i form av.....jag visste att det fanns något under ytan men kunde inte lista ut vad det var......vi som familj kunde ses som "gnälliga"

Efter de raderna så var jag tvunen att läsa lillans bok igen.....för vilken gång i ordningen vet jag inte, jag tvingade mig själv och verkligen "läsa" och tänka på innebörden. Japp så stod jag där och läste mellan tårarna. Fy fan att någon ska behöva gå igenom detta.

Många som läst den säger, jag har aldrig förstått hur illa det var. Nej så verkar många tycka antingen så har vissa valt att inte se/lyssna på vad vi har sagt eller så har vi helt enkelt varit väldigt bra på att hålla det för oss själva.

Ska fråga lillan om jag får lägga ut hennes förord i bokan på min blogg så får ni läsa en del själva.

Boken finns att köpa också...lämna en kommentar så ordnar vi det.

Jag skulle inte vilja kalla det en skitdag.

Jag vaknade och hade ont i nacken och då fungerar inte någonting i kroppen, det trycker väl på ryggmärgen för allting känns lite halvsvajjigt.

 

Men saken är att den började bra. Ända tills vi kom hem från affären och från stora dottern där vi hämtat upp min symaskin.
Det som hände var att jag tappade symaskinen på foten, blev osams med maken över vad vet vi inte.
Japp tårarna bara sprutade och ilskan var obeskrivlig.

När jag hade lugnat ner mig och vi hade pratat så kom tankarna. FY vad jag hatar att känna mig hjälplös när det gäller vissa saker (som att bära en symaskin)
Troligen är det nog den jobbiga tiden i kombination av att tappa en symaskin på foten som fick allting att rasa eller....kanske var det meningen att jag faktiskt behövde få ur mig detta?

Tårarna sprutar och jag känner mig verkligen döledsen men kan egentligen inte sätta ord på vad det är för jag är inte längre osams med maken.

Tror på ngt sätt så här efteråt att jag behövde få ur mig det hela för att kunna gå vidare MEN det gnager fortfarande i mig att jag faktiskt inte KAN göra allting själv utan jag måste ha hjälp av någon annan =oftast maken som jättegärna ställer upp.

Ja det var den här dagen i morgon är en annan dag :)

Den här veckan har varit helt sjuk.

Jobbet helt kaos..........kände för att sätta mig i ett hörn och gråta ett tag.

Nacken protesterade så sömnen har blivit sådär.

Tur säger jag än en gång att jag har min sjukgymnast som kan massera och greja innan det går för långt.

 

 

Undra vad som väntar på måndag....bäst att vila ordentligt.

Yngsta dottern var och handlade på nyårafton. Hon köpte saker som man var tvungen att be personal kontrollera.
Idag när maken skulle handla på samma kort så säger personalen rakt ut att du har inte betalat förra gången du handlade.betalar du inte så spärras du att handla i vår butik.

Hmm jag satt i bilen och väntade så maken ringde mig.
Nu hyllar jag nätet i mobilen. Jag plockade enkelt fram kontoutdraget för aktuell dag/butik/summa.personalen försökte hävda att vi betalat med bankkort utan täckning.

Butiken kunde inte få fram kvittot hos sig själva men jag överbevisade personalen.

 

Han rättade till allting så nu ska kortet fungera men jag tycker det är så dålig stil att förutsätta att det var dottern som hade fått anvstäming och bara valt att gå rätt ut utan att betala eller att det var vårt bankkort som inte fungerade som det skulle.

 

Har inte kunden alltid rätt? Iaf tills de kan bevisa vem som faktiskt har fel.